Gudstjänster i kyrkan, middag med familjen, Jesus-film på tv och vila.
Får jag kalla det för en påsk som har allt en påsk ska ha för mig? Känner mig tacksam och välsignad. Det där på korset är så stort att det nästan känns banalt att vara tacksam för något annat också, i påsktider.
Jag har fått fira gudstjänst i frihet utan rädsla för fiender, stat och förföljare.
Jag har fått umgås med min familj, också det i frihet utan rädsla.
Jag har fått se filmatisering av Guds ord på en svensk public service-kanal, bra användande av min tv-avgift.
Och tack vare Jesus och att Sverige en gång i tiden var en "kristen" nation så fick jag ledigt från jobbet för att fira påsk.
När jag nu i skrivande stund sitter i en solfläck inomhus och dricker te och njuter av semester (!) så känner jag mig tacksam. Till Gud.
Här sitter jag och har det otroligt bra. Jag tror att det bra att vara tacksam för det man har istället för bitter över det man inte har. Tänk att folk i Sverige är bittra (klart man ska jobba för förbättringar även i Sverige, både i stort och smått) när vi ändå är en nation som har så mycket att vara tacksamma över.
Jag tänker på det då och då, hur mitt liv hade sett ut om jag hade fötts i ett annat land. Fötts som kvinna i ett land där kvinnor knappt räknas som människor. Eller i ett land i krig där våldtäkt och lemlästning är en del av strategin från fienden.
Min påsk har varit välsignad. Och som grädde på moset har jag spenderat den med en finfin kille och dessutom har solen strålat på mig (vilket varje ljustörstande nordbo förstår värdet av).
Oj jag har ju glömt att äta och måla ägg, i år igen! Inte så viktigt helt enkelt...
